Sofia och Per Jørgen´s värld

Jag minns en gång på högstadiet när klassen skulle springa elljusspåret i Riddarskogen i Lerum (det gjorde vi förövrigt ganska ofta). Vår gymnastiklärare Birgitta sa att; "När ni känner att ni börjar bli trötta och tänker, detta klarar jag inte, så ska ni pressa er själva till att fortsätta. För då kommer ni komma över en tröttspärr och kommer ni över den kan man spring iprincip hur långt som helst."
Det är väl som att bli övertrött antar jag, när man är uppe sent på kvällen är man först supertrött, tills man går över den trötthetsspärren och blir övertrött så man kan vara uppe hela natten, ni känner säkert igen det.
Hur som helst så tänker jag på Birgittas spingtrötthetsspärr ibland och undrar om det stämmer. Jag provade det häromdagen, inte med att spinga, men att bära. Jag hade varit på ikea, inte så konstigt när man precis har flyttat. Med två ganska stora paket och en papperspåse skulle jag gå vägen hem, som vanligtvis inte är så lång, men denna dagen var den det. Jag började gå bärandes på paketen och tänkte, "herregud vad tugnt, detta klara jag aldrig". Men jag fortsatte att gå, och gå. Och efter et tag tänkte jag istället, "nu jäklarns, det här ska jag klara" så jag gick och gick och kånkade på paketen hela vägen hem och visst, jag hade kommit över trötthetsspärren någonstans på halva vägen!
Att jag sedan fick blåmärken på höften och värkande, skakande armar som om de var av överkokad spagetti, så tror jag att det ligger lite sanning i Birgittas ord.