Sammanträffande
Vissa dagar är mer nostaglgiska än andra. Speciellet när man sitter inne en regning sommardag dagen efter man varit på en väldigt bra konsert. Jag har äntligen fått se min barndomsidol Bon Jovi. En liten tolvårig Sofia hade rummet tapeserat av plancher och Crossroad spelades om och om igen på cd-spelaren. Det blev igår bara en stor nostalgitripp av kända låttexter och intron.
Eftersom idag då är en dag som är fulld med musikens underbara värld kom jag och tänka på Quinzidence. En nostagli untan like. Vi var ett tjejrockband. Under vår glansperiod bytte vi både trummis och namn. Fyra tretton-fjortonårigar startade sin karriär i ungdomsgårdens källare. Varje torsdag var det vår tur att beträda replokalen där Tony lärde oss rockiga gitarrackord, trumkomp och basslingor. Vi spelade Greenday och It´s my party i rockig verson dessutom skrev vi om texter till kända melodier. I början hette vi Strössel, men eftersom alla band förr eller senare måste tänka internationalt så bytte vi namn till QUINZIDENCE. Oj oj, vilka planer vi hade. Inget kunde stoppa oss, inte ens när vår trummis hoppade av. Vi hittade snabbt en ersättare och spelade på Torpskolans scen så fort tillfälle bjöds. Det hela varade i ungefär två är..Hahaha! helt underbart, va kul att du tog upp detta. Kommer aldrig glömma vår första spelning när farsan kom å kollade. han kände knappt igen mig, jag hade ju min coola gubbkeps och baggy jeans, och drog ett distat riff på gitarren när de presenterade mig. då hörde jag farsans oefterhärmliga garv i publiken, alla andra var knäpptysta och det var svårt att hålla masken..
Hahahaha! Är det inte underbara minnen! Jag glömmer aldrig den snygga gubbkepsen, eller min gröna minikjol som jag hade sytt själv. Ja jösses! Vad Tony måste varit stolt!