Sofia och Per Jørgen´s värld

Nu har även jag insett att bror Oskar och Per Jørgen är lika..... det går liksom inte att undgå att se....

Idag har skolan börjat igen, direkt igång med examensarbete i Pedagogik. I höstas fick jag inte tid til så mycket mer än skola och jobb. Det var jätteintensivt i skolan med den ena uppgiften som avlöste den andra, gärna flera uppgifter igång samtidigt också. Och jobb skulle jag hinna med så mycket som möjligt för att spara ihop pengar till lägenheten. Men nu är lägenhetsköpandet avklarat iaf, så jag hoppas att jag får tid till andra saker i vår. Det finns ju fler ting jag vill lägga tid på.
Första skoldagen, och det blåster som storm ute. Det viner i ventilationen och folk på gatan går med nerböjda huvuden och kroppen i 45 graders vinkling för att inte tappa fotfästet. Då är det allt gott att sitta inne med en filt över benen.

Eftersom jag har fått frågan om var köket är i den nya lägenheten så tänkte jag att jag lika gärna kan visa att vi har ett kök, så att det inte råder några tvivel om det ;o)
 Vi har en öppen kökslösning i vardagsrummet och så här ser det ut!

Jag minns en gång på högstadiet när klassen skulle springa elljusspåret i Riddarskogen i Lerum (det gjorde vi förövrigt ganska ofta). Vår gymnastiklärare Birgitta sa att; "När ni känner att ni börjar bli trötta och tänker, detta klarar jag inte, så ska ni pressa er själva till att fortsätta. För då kommer ni komma över en tröttspärr och kommer ni över den kan man spring iprincip hur långt som helst."
Det är väl som att bli övertrött antar jag, när man är uppe sent på kvällen är man först supertrött, tills man går över den trötthetsspärren och blir övertrött så man kan vara uppe hela natten, ni känner säkert igen det.
Hur som helst så tänker jag på Birgittas spingtrötthetsspärr ibland och undrar om det stämmer. Jag provade det häromdagen, inte med att spinga, men att bära. Jag hade varit på ikea, inte så konstigt när man precis har flyttat. Med två ganska stora paket och en papperspåse skulle jag gå vägen hem, som vanligtvis inte är så lång, men denna dagen var den det. Jag började gå bärandes på paketen och tänkte, "herregud vad tugnt, detta klara jag aldrig". Men jag fortsatte att gå, och gå. Och efter et tag tänkte jag istället, "nu jäklarns, det här ska jag klara" så jag gick och gick och kånkade på paketen hela vägen hem och visst, jag hade kommit över trötthetsspärren någonstans på halva vägen!
Att jag sedan fick blåmärken på höften och värkande, skakande armar som om de var av överkokad spagetti, så tror jag att det ligger lite sanning i Birgittas ord.