Sofia och Per Jørgen´s värld

För ett tag sedan kom jag på att jag inte längre kommer ihåg berättelsen Mio, min Mio. Allt jag kom ihåg var fragment av historien. Att två pojkar gömmer sig i ett träd, en flöjt och att den slutar någonstans på en strand. Ändå har jag läst boken som liten, sett filmen och haft berättelsen på kasettband. Jag kommer ihåg ledmelodin till filmen också. Och Dana Dragomirs panflöjttoner, men inget mer av själva historien.

Men igår. jag skulle gå och träna, men när jag kom till gymmet höll någon på att borra i marken bredid och eftersom träningsstudion ligger i en källare kändes det som om någon borrade i huvudet på en. Marken vibrerade och ljudet av borrmaskinen blev man helt öronbedövad av. Det gick inte att vara där inne, jag vände i dörren och tänkte att jag kan vänta med att träna tills borrarna hade slutat jobba för dagen. Istället gick jag till biblioteket brevid, och rätt in på barnavdelningen för jag tänkte att jag kunde läsa lite korta barnböcker medans jag väntade. Jag gick rätt bort till en hyllsektion och upptäckte att jag direkt gått fram till Astrid Lindgrens avdelning på biblioteket och rätt framför mig stod tre exemplar av just Mio, min Mio... sammanträffande...
Jag tog en, satte mig ner och började läsa, och läsa och läsa. Jag satt och läste tills jag hörde att någon sa - Ja vi stänger klockan 6, om en halvtimme alltså.
Shit jag hade duttit där i över två timmar. Ja, ja, jag har inte så långt kvar, tänkte jag och läste ut boken. Sen gick jag och tränade, utan borrljud i skallen.
Så nu vet jag, nu vet jag vad boken handlar om igen. Men det var väldigt märkligt att jag gick rakt fram till den bok jag en kort tid innan tänkt på att jag borde läsa igen.
Nästa gång ska jag läsa Kajsa-kavat.

Idag fick vår kaktus för sig att den skulle trilla ner från fönstret. Fyra våningar föll den. Man skulle kunna tro att krukan då skulle gått sönder av att slå i backen, men inte då. Jag sprang ner för att hämta upp kaktusen igen och det fattas nu lite jord som nog ligger kvar i rabatten där den landade, den hade spetsat några löv på buskarna, men var annars intakt.

Sen halvsprang vi iväg för att gå på TV-inspelning. Det är andra gången denna veckan som jag kan vara med på TV. Första gången blev jag intervjuad om ett projekt vi hållt på med i skolan i två dagar. Ett sammarbete med Munch-musseumet, och sånt är ju alltid intressant för nyheterna i landet.
Andra gången idag. Vi var på en teater där en komikergrupp, "Raske menn" producerar en tv-serie "Snabb grabbar" Otippat att de valt att översätta gruppnamnet till svenska, inte helt korrekt översättning, men vad kan man begära, de är ju trotsallt norska komiker! Hur som helst var det riktigt roligt. Tror det eller ej, norskar kan detta med komik. 

Jag brukar ju kommentera norska dubbelnamn ibland, men om vi tittar på Sverige så är vi inte så illa på namnfronten vi heller "Carl Johan Magnus Olof Rabeus" En riktigt duktig skådespelare med ett ovanligt långt namn.

Men för att bli ännu mer internationella så finns ett namn från Oman, som nog tar priset
"Prins H.E. Sayyid Khalid bin Hamad bin Hamood Al Bu Said" Man kan fråga sig om det är finare att ha många namn än få. Man låter ju med en gång lite viktigare om man har ett namn som tar flera sekunder att säga, än ett som bara tar en halv sekund att uttala.
Men enkelt och kort är ju bara mest bekvämt egentligen. Lättare att uttala, komma ihåg och inte minst att stava. Då kan faktiskt Norge kanske tillochmed vinna med det kortaste namnet
"Jo Aa"
Enkelt, kort, konsist och avskalat.

Tre riktigt fina vänner har jag från min gymnasieklass på Kongahälla. Samuel, Malou och Karin. Denna helgen i Göteborg hade jag sådan tur att alla tre blev delaktiga i den.
Samuel och jag gick på shoppingrunda, vi var sist kvar i affärerna när de stängde, det inhandlades kläder och skor, massa skor, massa skor i fina färger. Indiska resturang med mango lassi. Vi frågade oss varför vi inte bor i samma stad, men Samuel ska vänta på mig för evigt, så skrattade vi åt Samuels tröja som luktade surt. Vi kramades hejdå nära korsvägen, då det var dags för Samuel att spöka och skrämmas.
Karin och jag gick kvällspromenad på den dagen med den kvava luften. Karin var regnblöt i håret och vi fikade på Garbo. Vi blev precis lika mätta samtidigt av blåbärspajen och cheesekakan som vi båda delade på. Vi pratade ikapp oss om 3-5-1or och om Axel som har ont i axeln för han spelar ståbas och om Spanien, Växsjö och spårvagnar. Vi satt kvar tills de började ställa upp stolarna på borden runt om oss. Då gick vi längs avenyn.
Jag fick ett samtal från Malou i lappland. Hon hade bestigit ett berg, fått insekter under tröjan och äntligen hittat telefontäckning. Jag var så trött och hungrig att jag skakade, men vi pratade om sommaren, hälsade till varandras sällskap och sa att vi borde höras snart igen.
Jag önskar att jag bodde i samma stad som alla tre!