Sofia och Per Jørgen´s värld

En vecka kvar till vi sitter på planet. Det som denna veckan går ut på är
Pack ner lägenheten till våra nya hyresgäster. Det är främst kläder som är kvar och bära ner allt i förrådet/boden
Ta kopior på alla dokument vi ska ha med oss, samt maila dem till mamma och pappa
Packa ryggsäckarna, nästan allt är inhandlat nu
Städa, städa och städa i lägenheten

Idag hämtade vi passan på kinesiska ambassaden, senare idag ska vi ta påfyllnad på Hepatit B-vaccin, samt scanna dokumenten. Det blir några saker att bocka av på listan.

Så har jag blivit bett om att skriva hela Pelles namn: Per Jørgen Gram. Så var det gjort, så kommer sidan upp när man söker efter han på google.

Som ni kanske ser nu så är bloggen omgjord litegrann. Jag har gjort den till vår reseblogg som vi ska ha under jorden-runt-resan.
Klockan till höger kan man använda för att se vad klockan är i andra delar av världen just nu.
Den 14 Januari börjar vi. Då åker vi till Mexico City som första stopp. Innan dess har vi mycket att göra! :)

Idag har jag blivit intervjuad i radio P4. Jag pratade om Hvit Jul-kamanjen och alkoholbruk tillsammans med barn och mitt eget ställningstagande. Den 21 december kommer inslaget sändas.

Det känns inte så roligt att det är oroligt i både Indien och Thailand just nu. Det är ju båda länder som vi ska resa till under våren. Jag hoppas att det lugnar ner sig och stabiliserar sig.

Min kollega Marianne satt och pratade om hur bra trappmaskiner på gym är. Så jag fick för mig den brillianta idén om att pröva just trappmaskinen på gymmet i tisdags. Det var bara det att jag aldrig hade trappmaskinat förut. Men det kunde väl inta vara så svårt. Jag tog ett djupt andetag och klev in i gymhallen. Det jobbiga med gymhallar är att man ska se så snitsig ut, alla vill se ut som man gjort alla saker miljontals gånger och att "detta var väl ingen tuff match".
Väl framme vid trappmakinen kunde jag ju inte ångra mig. Det blir lite som att stanna upp på gatan och vända helt om, då förstår ju folk att man gått fel, då är det ju bättre att gå en omväg bara för att slippa pinsamheten med att faktiskt bara vända (snu).

För att se lite mer rutinerad ut sätter jag på mig öronpluggarna och börjar lyssna på Björk, samtidigt som jag börjar trycka lite nervöst på inställningsknapparna på trappmaskinen. På maskinen brevid står en tjej och tripp-trappar väldigt självsäkert. Jag passar på att snegla lite på henne medans jag själv sätter igång med att trampa på stegplattorna. Jag har ju ingen aning om hur snabbt jag ska gå, eller hur mycket jag ska trampa ner, men jag försöker mitt bästa för att se rutinerad och cool-lugn ut.

Ja, det börjar ganska bra, tror jag iallafall. Men då börjar en text rulla på skärmen på min trappmaskin -KEEP TRAINING RHYTHM- Oh shit, jag har alltså ingen rytm och takt.... Så då nitstirrar jag på mina fötter och trampar frenetiskt för att trampa i konstant takt. Igen kommer texten -KEEP TRAINING RHYTHM- Neej! Nu prövar jag trampa på ett nytt sätt, kanske om jag sätter fötterna längre ut på pedalen -KEEP TRAINING RHYTHM- åååå, trampar i takt till musiken i öronen -KEEP TRAINING RHYTHM- Fan! tram, tramp, tramp, tramp -KEEP TRAINING RHYTHM- Waaaah tramp tramp tramp -KEEP TRAINING RHYTHM- tramp tramp tramp -KEEP TRAINING RHYTHM-. Så höll det på hela träningsprogrammet. Jag blev helt galen.

För att inte brytas ner så jag har kommit fram till att det var maskinen det var fel på.

Nu står den inte längre i vårat vardagsrum. Nu står den på ett kontor hos en organisation som hjälper de som upplevt våld i hemmet. Den gick till en bra sak och pengarna ska vi använda för att köpa kameran vi vill ha med på resan.

Ni måtro jag blev förvånad när jag flög till Oslo igår från Stavanger och landskapet runt oslo var helt vitt. Den första snön hade kommit och lagt sig över slätterna. Vackert. Välkommen vintern

nu när vi ändå pratar om stolar så kan jag passa på att visa dessa

Lisa Jones har gjort en vidararbetning av Arne Jacobsen´s 7an-stol, dessa är inspirerade av Da Vincis anatomiska teckningar. Varje stol representerar ett männskligt organ.
Riktigt fina, nydelig formspråk.

Okej jag måste erkänna att jag börjat med något, något som jag för några år sedan skulle tänkas helt omöjligt för mig att göra. Det hela började när jag bodde med A-K. Idag har det nått sin topp! ...Jag har två olika strumpor på mig. Men till mitt försvar ska ni veta att de båda är ljusgrå i grunden och har disney-motiv, men endå...

Jag har äntligen fått anmäla mig till höstens danskurs. Contamporary jazz står på schemat varje måndagkväll framöver. Ska bli härligt att få slänga sig omkring igen. Fram till det börjar får jag nöja mig med yoga och träning och en hel massa streching såklart.

Kulturnatten igår blev fin. Med kulturnatt-klistermärke på jackan gick vi på spökvandring på Akershus fästning, såg på fyrverkerier, tittade på dansfilm på taket på operan och gick in i den nya operasalen, riktigt stilig, speciellt ridån. Vi missade, eller valde bort kanske är mer korrekt, den nederländska komidien som gick på Klingenberg, jag hade gärna sett den, men jag ville ju se operasalen. Annars är det härligt med helg. Ikväll ska jag titta på magdans.

Ikväll är det kulturnatt i Oslo. Och igår var det den årliga akerselv-vandringen, där man går längst med hela akerselva och ser på olika kulturinslag längst vägen. Den infaller alltid på höstdagjämningen, så från och med nu kommer kvällarna bara bli mörkare. Men det är mycket kultur nu...

Jag har haft känslan av att jag tycker vissa saker i samhället är viktigare än vad andra tycker. Eller så är det bara så att det inte är någon som tar upp dem. 
Hela tanken började idag med att jag fimpade en cigg som låg och pyste på gatan. Så blev jag så misstänksam mot alla som gick framför mig. Vem var det som kastat den där? Var det han där tro...eller hon? Men det spelar ju ingen alls roll vem det var, men bara att det faktum att vissa gör så, det stör mig.
Likadant som det stör mig oerhört att man inte låter folk gå av bussen innan man själv går på, utan att man tränger sig på, helst med barnvagn också, så de stackarna inne på bussen inte har någon som helst chans att gå av . 
Jag tycker också det är otroligt äckligt med folk som kissar på öppen plats, vuxna som barn.

För att inte tala om vad tags stör mig. Det är så fruktansvärt fult. Jag blir bara så arg.
Jag har förståelse för att vissa vill väcka tankar och skriva sin åsikt på ställen som folk kan läsa det på, det är inte alls det som stör mig. Det är alla skitfula crewnamn på tre till fyra bokstäver som ingen människa kan veta vad det står för. KNX är ett sådant exempel. För allt jag vet så kanske den gruppen står för något skitbra, men antagligen inte. Jag blir bara asarg när jag ser att de skitat ner ännu en vägg eller staket, också med tanke på att de skriver samma fula skrift tio gånger på rad. Våga lägga av!
FOS också, skitstövlarna som klottrar ner hela de nya tunnelbanevagnarna. Jag har lite inside info om att det står för "fuck oslo sporveier", jävligt intelligent? ...nej! Oslo sporveier gör ju att hela staden går runt. Okej att man tycker lokaltrafiken borde gå lite oftare, och kanske till fler ställen, men det kommer ju aldrig hända så länge puckon som FOS gör så att oslo sporveier får lägga ner miljarder av kroner för att göra rent de helt nya tunnelbanetågen.
Aåh dessa Idioter till tagare!

Jag är inte skapad för att inte göra något skapande kreativt. Jag har studerat 6år på konstnärliga utbildningar och jag känner mig endå inte mättad. Jag vill göra mer, lära mig mer. Jag som gjorde färdigt min bachelor i juni och redan i oktober får jag kreativ skolabstinens. Denna ständiga söknad efter att hitta det man brinner för och det man ska livnära sig på. Jag tror att detta halvåret på IOGT-kontoret kommer vara jättebra för mig, här har jag ett jobb där jag känner att man bidrar till något viktigt. Ett halvår med resa jorden runt kommer också vara otroligt bra. Få perspektiv på allt och inte traska runt i samma gamla fotspår. Sen, efter det, får jag se vad jag vill, om jag bestämmer mig för att ta master eller om jag söker mig till något annat.

Vissa dagar är mer nostaglgiska än andra. Speciellet när man sitter inne en regning sommardag dagen efter man varit på en väldigt bra konsert. Jag har äntligen fått se min barndomsidol Bon Jovi. En liten tolvårig Sofia hade rummet tapeserat  av plancher och Crossroad spelades om och om igen på cd-spelaren. Det blev igår bara en stor nostalgitripp av kända låttexter och intron.

Eftersom idag då är en dag som är fulld med musikens underbara värld kom jag och tänka på Quinzidence. En nostagli untan like. Vi var ett tjejrockband. Under vår glansperiod bytte vi både trummis och namn. Fyra tretton-fjortonårigar startade sin karriär i ungdomsgårdens källare. Varje torsdag var det vår tur att beträda replokalen där Tony lärde oss rockiga gitarrackord, trumkomp och basslingor. Vi spelade Greenday och It´s my party i rockig verson dessutom skrev vi om texter till kända melodier. I början hette vi Strössel, men eftersom alla band förr eller senare måste tänka internationalt så bytte vi namn till QUINZIDENCE. Oj oj, vilka planer vi hade. Inget kunde stoppa oss, inte ens när vår trummis hoppade av. Vi hittade snabbt en ersättare och spelade på Torpskolans scen så fort tillfälle bjöds. Det hela varade i ungefär två är..

I helgen hade vi finfinbesök av Johan, Jacob och Sara. Vi åkte till Norefjell och fick två intensiva, snöhärliga dagar i backarna. Knallväder på fredag, nysnö på lördag. Så bra före att det blev kramkalas när vi kommit ner första åket på lördagmorgon. Lycka! På söndagen staplade vi omkring med stela vader och spagettilår. Shit vad trött jag var i musklerna. Men det var en hejdundrandes bra helg!