Sofia och Per Jørgen´s värld

Jag vet inte varför jag alltid lyckas att ha så mycket för mig. Jag flygar fram och tillbaka, från plats till plats och har sen ingen tid över. Denna månaden kommer jag ha jobbat över 70 timmar, det funkar inte när man pluggar heltid och ska ha lite kvalitetstid över till sig själv. Det är ett räknestycke som inte går ihop. Och varför gör jag det? Pengarna, såklart. Tragiskt, men sant. På jobbet är det en som har magkatarr och en som har haft en inflamation i kroppen i snart ett år, de sliter och stressar tills de nästan går sönder. Är det så vi ska ha det? Är det det min generation kommer bygga vårt samhälle på? Det kanske är så som i Momo att våran tid har blivit stulen av gråa herrar med plommonstop och cigarrer. I så fall måste jag ta min tid tillbaka. Stress och press och tidskval. Jag har provat att ha avslappningshobbyer som yoga och pilates. Det funkar väldigt bra som motsättning till dagsstressen. Om man tillåter sig att slappna av och bara titta ut genom fönstret i en timma då och då så får kroppen och sinnet mer ro. Det är som Reggio Emila-pedagogiken: I dagen sammhälle skiljer vi huvudet från kroppen och låter de jobba var för sig. Men för att oppnå bäst resultat och använda oss av alla vår sinnen måste huvud och kropp förenas. Jag kan inte förenas med min tidspress, jag måste reducera den.