Sofia och Per Jørgen´s värld

Jag har varit på Arkitekthögskolan i Oslo idag. Inträdesprov stod på dagsordningen. Jag kände mig en aning osäker och nervös inför det kanske kommande matteprovet. Det kom i dag, helt på starten av dagen. Tre uppgifter som tåldes att klura lite på. Efter dagen på skolan var slut och jag inte visste hur det hade gått var jag tvungen att få lite facitsvar och ringde därför till mina föräldrar som glädjeligen tog sig an uppgifterna. Det var inte så tokigt. Trots att jag inte kom ihåg hur man räkar ut massan på en kula kan lite sunt förnuft och logik ta en ganska långt. Det var betryggande. Nu gäller det bara imponera imorgon också.

Vissa dagar är mer nostaglgiska än andra. Speciellet när man sitter inne en regning sommardag dagen efter man varit på en väldigt bra konsert. Jag har äntligen fått se min barndomsidol Bon Jovi. En liten tolvårig Sofia hade rummet tapeserat  av plancher och Crossroad spelades om och om igen på cd-spelaren. Det blev igår bara en stor nostalgitripp av kända låttexter och intron.

Eftersom idag då är en dag som är fulld med musikens underbara värld kom jag och tänka på Quinzidence. En nostagli untan like. Vi var ett tjejrockband. Under vår glansperiod bytte vi både trummis och namn. Fyra tretton-fjortonårigar startade sin karriär i ungdomsgårdens källare. Varje torsdag var det vår tur att beträda replokalen där Tony lärde oss rockiga gitarrackord, trumkomp och basslingor. Vi spelade Greenday och It´s my party i rockig verson dessutom skrev vi om texter till kända melodier. I början hette vi Strössel, men eftersom alla band förr eller senare måste tänka internationalt så bytte vi namn till QUINZIDENCE. Oj oj, vilka planer vi hade. Inget kunde stoppa oss, inte ens när vår trummis hoppade av. Vi hittade snabbt en ersättare och spelade på Torpskolans scen så fort tillfälle bjöds. Det hela varade i ungefär två är..