Sofia och Per Jørgen´s värld

...de senaste dygnet har inte varit det bästa vi varit med om. Vi skulle ju fràn den lilla landsbyn San Marcos till Chuloteca, där vi missade att hoppa av sist. Vi àkte tillbaka med buss, skulle bara ta ut mer pengar och sedan hoppa pà en buss till Nicaragua. Sà làngt kom vi till att ta ut pengar. En taxichauför körde oss fram till en minibank, jag hoppade ut och bankkortet blev slukat av maskinen. Där stod vi...
Jag förklarade för taximannen och det kom tre till för att hjälpa till. Domingo, söndag, banken har stängt. Mañana, sa de hjälpsamma.
Shit, vi blev tvugna att spendera en natt till i väntan pà Nicaragua. Taximannen körde oss till ett sunkigt hotel och där var vi fast, i en smutsig, varm och olustig stad, dessutom i downtown av den, skitsegt.

Morgon i staden och vi checkade ut och sprang till banken ca samtidigt som den öppnade. Jag tog fram min lilla lapp som de hjälpsamma hade skrivit ner till mig, pà español, om mitt problem. Kassadamerna sa Proval. Vi var tvunga att gà till ett annat företag som har hand om alla minibanker, Proval. Det var en spegelruta och ett hàl i  en betongvägg. Första gnutta (lille) hopp (hàp) kom dà de tog fram en hel hög med bankkort som hade fastnat i maskiner. Men nej... inte mitt. Jag förklarade det bästa jag kunde att kortet fortfarande var i maskinen, dà sa de, ah! No hoy... mañana. Nej inte idag... imorgon! Waaa, vi kan inte bli kvar en dag till i detta sunkhàl!
Vi gick tillbaka till banken, detta màste de fixa. Fick prata med en söt och hjälpsam banktjej. Hon försökte ringa reparatören och sa tillslut att de skulle komma idag, men hon visste inte när. Vi väntade, och väntade. Det var sà surt att vara nàgra meter fràn mitt bank-kort men att inte fà det. Efter ca tre timmar försökte banktjejen säga nàgot mer till oss, men vi förstod inte alls vad... dà fick vi hjälp av en kund till att översätta, thank god, äntligen en som kunde engelska. Vi fick lov att vänta mer, och mer och mer. Dà... banktjejen sa, de är pà väg. Las dos, klockan tvà.
Yes!
Klockan tvà fick jag det, efter fem timmar med spanska-slit och frustration.
Vi slängde oss in i en taxi till busstationen, bytte till en överfull minibuss, slängde oss ut bland galna växlare pà gränsen till Nicaragua, blev syklade till tvà passkontroller och vidare till buss mot Leòn, Nicaragua. Efter ytterligare 4 timmar, framme, skitiga, trötta och hungriga. Men vi har alla bankkort med oss...